Var ute och letade efter Roja idag (ni hittar mer info om henne och letandet i Facebook-gruppen Hitta Roja). För att komma till skogen där jag skulle gå idag var jag tvungen att passera träningsplanen på Stockholms södra brukshundklubb (nej, bjuder inte på länken).

När vi kom dit var det fyra hundar på agilityplanen. En av dem, en dalmatiner, valde att rusa fram mot slyngeln och mig. Matte fick till slut stopp på den genom tjoande och visselpipa (var förmodligen hunden som ändrade sig när den nådde en naturlig avgränsning i ett litet dike). Då sprang hon åt andra hållet och till slut belönade hunden. Bra jobbat! Hunden gjorde en utrusning mot en annan hund och du belönar. Win-win för hunden. Att den hunden rusade fram säger jag inte så mycket om eftersom den var lös för att träna agility. Det jag ogillar är att hon inte ens försökte 1) kolla om det gick bra 2) be om ursäkt. Slyngeln däremot skötte sig ypperligt, stod nästan still vid min sida och framförallt skällde inte.

Vi gick upp i skogen och letade efter Roja i kanske en och halv till två timmar.

När vi kom tillbaka till bilen var det samma hundar där. En kärring (japp, hon var det!) hade sin lilla pudel lös som självklart kom fram och skällde på slyngen, precis vid kofferten på min bil. Hon stod kvar vid sin bil och skrek på den lilla pudeln. Hon gick inte och hämtade den. Här tycker jag definitivt hon skulle haft hunden i koppel och åtminstone bett om ursäkt, vi stod mindre än tio meter från varandra så jag hade lätt hört henne prata.

Så Stockholm södra brukshundklubb – Pinsamt!
Jag är glad att jag bor i norrort och inte kommer bli medlem hos er. Ni behöver styra upp era medlemmars attityd och se över era regler om lösa hundar. Jag hade lika gärna kunnat vara där för att leta ny klubb istället för en bortsprungen hund i skogen.

Pin It on Pinterest

Share This